Amnesty – från individens okränkbarhet till socialism

Organisationen Amnesty International har en lång historia av framgångsrikt engagemang för mänskliga rättigheter. Genom många tusen engagerade medlemmar världen över har man brevledes utövat påtryckningar på ansvariga i många länder, och därigenom friat många politiska fångar eller förmått de styrande att arrangera en rättvis rättegång. Genom att vara politiskt obundna har man med sitt idoga och framgångsrika arbete fått och förtjänat stor respekt världen över, även från styrande som kritiserats.

Utvidgat rättighetsbegrepp
Rakryggat har Amnesty och dess engagerade medlemmar fortsatt arbeta mot förtryck i olika former, i många länder. Man har utan att tveka kritiserat och motarbetat regimer som använt sig av tveksamma metoder mot politiska motståndare och civilbefolkning. Amnesty har ställa sig på den lilla människans sida mot korrupta myndigheter och hävdat de mänskliga rättigheterna.
Till nyligen har Amnestys arbete varit fokuserat på de "negativa" mänskliga rättigheterna, alltså rättigheter som uttrycker rätten att slippa tvång, förtryck, tortyr och andra övergrepp. Detta arbete har man kombinerat med ett stolt engagemang för ett globalt avskaffande av dödsstraff.
Sedan augusti i år, då organisationens globala rådsmöte i Dakar hölls, har arbetet dock fått en ny inriktning. Amnesty Press (nr 5/2001, sid 21) rapporterar från rådsmötet och skriver om beslutet:

Amnesty ska arbeta oppositionellt mot kränkningar av alla mänskliga rättigheter, specifikt också ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter (…) Vidare beslöts att det vid det internationella rådsmötet 2005/2006 skall presenteras (…) en resolution med förslag till övergång till det "fulla spektrat" av mänskliga rättigheter (...).

Därigenom har man övergett den tidigare begränsningen om att endast bekämpa förtryck och kränkningar. Från och med rådsmötet, och förmodligen fullt ut efter 2005/2006, arbetar Amnesty internationellt med att även bekämpa kränkningar mot de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna som de är definierade i FN:s deklaration. Dessa rättigheter är av positiv art, till exempel att varje människa har "rätt till ett arbete", "rätt till mat" eller "rätt till kulturyttringar".

Vem ska tvingas betala?
Positiva rättigheter implicerar indirekt ett tvång mot någon, alltså en upphävning av de negativa rättigheterna för vissa personer. "Rätt till mat" implicerar att den som har mat är tvungen att, i enlighet med FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, dela med sig av sitt. Detsamma gäller rätten till arbete, som innebär att någon som har möjlighet att ge någon ett arbete är tvungen att göra detta. Frågan är här var ansvaret faller – är det på företagaren (kanske varje människa som har pengar på banken?) eller på staten? Denna fråga besvaras i Amnesty Press rapport från rådsmötet:

Amnesty ska använda alla sina arbetsmetoder, det vill säga både oppositionellt och främjande, mot förövare utan anknytning till staten, bland annat väpnade politiska grupper, företag och privatpersoner.

Tydligen anser Amnesty att bland annat "rätten till arbete" är så viktig att de kommer att rikta verksamheten mot företag och privatpersoner. Kan vi då vänta oss att Amnesty kommer att motarbeta företag och privatpersoner i Sverige om regeringens arbetslöshetspolitik misslyckas? Troligen inte, men i de beslut som tagits (den version jag läst, återgivna av Amnesty Press) finns inga hinder från att ställa företag eller privatpersoner till svars om de vägrar att anställa arbetslösa.
Amnestys nya inriktning för med sig att verksamhetens inriktning nu blir helt godtycklig. Med mindre öppna sinnen i ledningen är det inte omöjligt att Amnesty väljer att rikta all energi mot att bekämpa Wallenbergs Investor eller Jan Stenbecks TV3 för att de inte anställer arbetslösa.

Bojkotter mot företag
Men Amnesty anser inte att det räcker så. Man vill tydligen bli ett FN-organ globalt, och med det följer att man ska ge sig in i världspolitiken till fullo. Biståndspolitiken, finansmarknaderna och världshandelsorganisationen WTO står i skottlinjen om Amnesty anser att de inte arbetar med ovanstående människorättsfrågor ("mr-frågor"). Om de inte väljer att följa Amnestys påbud kommer de att ta i med hårdhandskarna:

Amnesty kan bedriva lobbying mot biståndsgivare, finansiella institutioner och Världshandelsorganisationen så att de i sin tur arbetar med mr-frågor.

Amnesty kan, i samarbete med andra frivilligorganisationer, delta i eller initiera bojkotter mot företag.

Amnesty kan begära att ekonomiska sanktioner mot ett land ska upphöra och i vissa fall påkalla eller stödja att ekonomiska sanktioner införs.

Vad detta betyder är svårt att veta, men kanske kan Amnesty komma att inleda en global bojkott mot svenska företag om de anser att det svenska statliga biståndet går till fel länder/personer. Och kanske får vi se Amnesty arbeta för att införa ekonomiska sanktioner mot hela länder och världsdelar om de inte följer FN:s deklaration.
Det är tydligt att Amnesty i och med besluten i augusti gått från att vara en politiskt obunden organisation som står på den lilla människans sida till att arbeta globalt mot "ekonomiska och samhälleliga strukturer" på samma sätt som en socialist identifierar dem.

Subscribe to the PerBylund.com Update! Subscribers receive a short e-mail message every time one of Per Bylund’s columns is published, with a synopsis and link.

Subscribe here: www.PerBylund.com/notifier/?p=subscribe