Statens paradoxer: FrihetFrihetsbegreppet är centralt i den moderna staten. Staten anses agera neutral och rättvis garant för friheten, hur man nu än väljer att definiera den. Men låt oss se på hur det egentligen är.Vänstern, i betydelsen socialister och statsförespråkande “kommunister”, definierar frihet som frånvaron av borgarklassens, bourgeoisiens, förtryckande strukturer. Dessa strukturer, främst definierade som kapitalistens exploatering av arbetarens tid och möda (arbete) och utsatta läge i samhället, skapades under industrialiseringen genom borgarklassens snabba framväxt. Den nya klassen, genom sin ekonomiska makt att skapa och tillintetgöra arbetstillfällen för de utsatta, lade snabbt under sig samhällets rikedomar. Borgarklassens rikedom är ett tecken på hur kapitalismen, genom att tillgodogöra sig proletärernas arbetskraft till svältlöner, förslavat arbetarklassen. Att denna utveckling varit möjlig härleds ibland till att den initialt ojämlikt fördelade rikedomen i samhället lagt den ekonomiska makten i de mest hänsynslösa exploatörernas händer. Och genom marknadens ständiga krav på profit omintetgörs effektivt arbetarkollektiv och gemensamma solidaritetsprojekt. Gemenskapens värme får stå tillbaka för enskildas överflöd. Dessa förtryckarstrukturer har med borgarklassens maktövertagande överförts i staten, som mer eller mindre cementerat dem. Statens makt nyttjas för att slå ned arbetarklassens uppror mot borgarna, vilket anses ske genom bland annat de “nyliberala” avregleringarna och konkurrensutsättningarna av offentlig sektor. Marx siade därför om proletariatets övertagande av statens makt för att, med våld, skapa rättvisa och, slutligen, avskaffa statens hierarkiska strukturer till fördel för den jämlika kommunismens frihetstillstånd. Ur socialistiskt perspektiv utgör staten alltså ett hot mot friheten, även om vänstern sällan säger så rakt ut. Högern, det vill säga konservativa, kristdemokrater eller pseudonazister, har mer av en hatkärleksrelation till staten. För dem är den »korrekta« moralen styrande. Denna har bland annat sin grund i kristendomens bud och ett slags mystisk kärlek till det egna folkets (eller rikets, landets, nationens, rasens...) traditionella värden och värderingar. Den tid då var och en insåg sin plats ses som ett föredöme, där adelns och majestätets strikta uppfostran till goda och upplysta herrar garanterade att samhället fortskred i en överblickbar och förutsägbar hastighet. Friheten är till stor del den trygghet alla kan åtnjuta genom att samhället är tydligt strukturerat. De gångna generationernas kunskap tillåts inte gå till spillo och den visdom som generationer samlat på sig används med ett gott stycke tillförsikt och förundran. De lösningar som var gott nog tidigare är också gott nog nu. Trots allt kan en individ som bäst bidra till den samlade kunskapen och visheten; hon varken kan eller har rätt att utmana den. Den som gör rätt för sig och vet sin plats kommer att bli belönad av sin herre, som för de lägre samhällsstånden är adeln eller majestätet och för samtliga den allsmäktiga guden. Livet på jorden är att anse som en prövotid inför den stora granskningen, där ens förehavanden ligger till grund för om man får ta del av evighetens frukter eller för alltid brännas av helvetets flammor. För den religiöst hågade högern är kyrkan och fruktan inför gud ledstjärnan för samhället. Den som inte accepterar den plats som förevisats av Honom har att rena sin själ genom kyrkan eller hoppas på förbarmande på den yttersta dagen. Friheten står att finna i bibeln och guds bud. Kyrkan är central i samhället och guds ord är den enda lagen. Den nationalistiskt eller kommunitärt sinnade högermannen ser istället den egna, och släktens eller nationens, heder som motiv för all handling. Utan heder finns ingen frihet och hedern upprätthålls genom rättvisa och väl genomtänkta bedömningar och ett av eftertanke genomsyrat handlingsmönster. Individens möjligheter är ett direkt resultat av tidigare generationers handlingar på samma sätt som individens handlingar idag begränsas av framtida generationers anspråk och väl. Friheten är alltså vad släkten har att erbjuda, och de tidigare generationernas bidrag till densamma. Huvudsaken för denna konservatism är att mänskligheten lever som hon alltid levt och att traditionerna bevaras. Det moderna samhället har lett till ett värdenas förfall. Härmed har staten genom moderniseringar och progressiv lagstiftning utmanat de traditionella värdena till förmån för ett mer lösryckt och degenererat samhälle. Ungdomens förfall till våld och droger, liksom kärnfamiljens splittrande genom en alltför lättvindig syn på äktenskapet och kyrkan, är resultatet av en omoralisk och ogudaktig livsstil i det alltför historielösa samhället. Ensam är inte stark; liksom hos socialismen betonar högern gruppen som det främsta. Friheten är ett tillstånd av gemenskap i familjen, nationen, religionen eller rasen, och har sina rötter i en hundraårig tradition. Den konservative står förundrad inför de tidigare generationernas samlade vishet; traditioner och kulturinslag vårdas därför ömt. Staten förstärkte först kyrkans förmaningar genom bredare lagstiftning och bestraffning. Över tid har dock staten för högern gått från vapendragare till fiende. Modern lagstiftning, och framförallt statens modernisering av samhället och därmed begränsning av kyrkans makt, har kommit att helt undergräva de traditionella värdena och det traditionstyngda samhällets grundvalar. Nyliberalismens idealsamhälle baseras helt på frivillighet, där marknaden tillåts spela fritt så länge inga »naturliga« rättigheter kränks. Staten anses här spela en viktig roll som rättigheternas neutrala och objektiva upprätthållare. Rättigheterna garanterar frivilligheten genom att utestänga möjligheten till våld som medel. Ingen individ har rättigheter som andra individer inte har, och rättigheterna upprätthålls av en upplyst stat. Staten har i sig inga rättigheter som inte individer har och begränsas till »inre och yttre försvar« genom en näst intill helig grundlag. Våldsmakten ges förtroende att upprätthålla samhällets grundvalar, samtidigt som den inte tillskrivs förtroende att utföra mer rutinmässiga uppgifter. De senare anses ge staten sådan maktställning i samhället som svårligen kan återkallas; därför bör staten begränsas i den mån möjligt. För nyliberalen är staten alltså samtidigt frihetens edsvurne fiende – och dess garant. Subscribe to the PerBylund.com Update! Subscribers receive a short e-mail message every time one of Per Bylund’s columns is published, with a synopsis and link. Subscribe here: www.PerBylund.com/notifier/?p=subscribe |
|