December 1, 2006

Konflikten i vår skapelse

Genomgående i mänsklighetens historia har vi haft en fascination för kontradiktioner. Vi ställer det varma mot det kalla, det mjuka mot det hårda, det vackra mot det fula, vänster mot höger. Och på ett långt närmare och känslomässigare plan gör vi samma sak: vi talar om det moraliska och omoraliska, det goda och onda, vi och de.
     Det är naturligtvis en förenkling. Det som är vackert kan också vara fult--för någon annan eller i något annat sammanhang. På samma sätt kan en handling vara rätt ibland, men fel ibland. Redan Aristoteles sökte efter det etiska i gränslanden mellan oönskade extremer. Han fann det goda modet som balansen mellan övermod och feghet, den goda generositeten som balansen mellan slösaktighet och girighet.
     Denna tanke om etik och moral som balans antyder en lösning av konflikter genom koncensus, ett givande och tagande. Men den nikomachiska etiken, som Aristoteles kallade den, visar i förlängningen också på svårigheten med stelbenta kategorier och vår egen enkelspårighet. Det är svårt eller till och med omöjligt att säga vad som är objektivt rätt och fel, vad som är vackert och fult; den som förstått ett komplext samband kan se det vackra även i något som annars anses fult.
     Kanske är det helt enkelt okunskapen och oförståelsen som skapar det fula, kalla och mörka. Det skrämmer oss--för att vi inte har tillräcklig insikt, för att vi inte kan förmå oss att förstå. Bristande kunskap och erfarenhet gör att vi gärna skjuter sådant ifrån oss, att vi distanserar oss, håller oss på säkert avstånd. Den gör att vi använder förfulande termer om det okända, det skrämmande, det oförstådda.
     Är detta inte egentligen en grund till rasism och fientlighet? Identifikationen av mig som en del i ett välkänt kollektivt gott, som står emot det okända, oförstådda och därmed annorlunda och kanske onda yttre. Men det betyder i så fall att kontradiktionen inte existerar utanför oss själva, den finns inuti oss och är en del av oss.
     Kanske var det delvis detta som Aristoteles försökte komma åt i sin avhandling om etiken. Att vi har ett val, att vi själva måste bestämma oss för att vara etiska och goda. Det är lätt att förirra sig till och fastna i de känslomässiga extremernas träskmarker, där man har ryggen fri och har tydliga fiender. Vi mot dem. Men det är långt mycket svårare att finna balansen, att inse att bägge extremer har både gott och ont. Att det bara finns ett “vi”, att det finns många olika betydelser av ordet “vacker”.
     Men då betyder det att distinktionen mellan mjuka och hårda värden, mellan känslor och rationellt tänkande, mellan kultur och ekonomi, egentligen inte existerar. Det är en barriär som vi själva bygger upp, för att dölja vår osäkerhet och okunskap--från oss själva.
     Med detta synsätt blir det en konst att skapa nytt och förbättra, alldeles oavsett om det är känslomässiga värden eller ekonomiska. Det vackra framstår som mångfacetterat men klart, konflikten tynar bort och upphör att existera. Fascinationen blir därmed för en annan och helt ny syn på det vackra; vi får ett öppet och intresserat förhållningssätt till världen och dess samband, inte en fascination för konflikten.
     När vi tar itu med vår egen enfald och trångsynthet går vi alltså från inskränkthet till nyfikenhet, från slutenhet till öppenhet, från fiendskap till vänskap. Vi river de murar som vi rest till skydd för vår oförståelse och oförmåga. Det är väl detta som enligt varje synsätt i sanning är etiskt.
     Och då kvarstår frågan vari konflikterna ligger, men kanske främst: varför denna fascination för dem?

Subscribe to the PerBylund.com Update! Subscribers receive a short e-mail message every time one of Per Bylund’s columns is published, with a synopsis and link.

Subscribe here: www.PerBylund.com/notifier/?p=subscribe