En röst för de stumma

Att rösta eller inte rösta är i Sverige, liksom i många andra delar av den demokratiska världen, en icke-fråga. Man diskuterar inte huruvida man ska rösta eller ej – utan endast på vad man ska rösta. Att rösta anses nämligen vara en självklarhet, ibland t o m en demokratisk ”plikt”.
     En slutsats många verkar dra av denna plikttes är att den som inte röstar i de allmänna valen inte heller har rätt att kritisera det valda styret – man har inte tagit chansen när man hade den. Hela resonemanget är mycket underligt och leder endast till ett Moment 22: Att rösta innebär att man ger legitimitet åt styrelsen i sig, vilket är en implicit markering om att man varken vill eller anser sig kunna ta ansvar för sig själv. Men en utebliven röst betyder enligt resonemanget att man implicit helt underkastar sig majoriteten av de röstandes vilja. Varje möjlighet till protest omintetgörs därmed – antingen är man en del av beslutet eller så har man inte rätt att protestera.
     Den konspiratoriskt lagde kan enkelt lägga ihop ett och ett och komma fram till att det är styrelsen i sig som skapat systemet för att främst upprätthålla och legitimera makten. Den numer rådande inställningen till allmänna val och röstplikten har på något sätt smugits ut i samhället genom skolplikten och den offentliga skolan och läroplanen. Så kan det förstås vara, även om det låter överdrivet att någon medveten ondska ligger bakom den allmänna underkastelseattityden hos svenskar och demokratiivrare globalt.
     Själva diskussionen om styrelse bör dock få varje liberal att dra öronen åt sig. Styrelse innebär ju att någon annan får makten över delar av eller hela samhället och därigenom minskas per automatik individens spelrum. En röst på parti eller person som deklarerat att de offentliga åtagandena måste öka är en handling mot självintresset eftersom det ytterligare beskär ens möjligheter att bestämma själv. Man begår aktivt en illgärning mot sin egen frihet.
     Om samtliga realistiska alternativ på den politiska marknaden innebär minskad individuell frihet kan man som liberal inte med gott mod ställa sig i kön utanför vallokalen. Att rösta för att påverka valresultatet i ”mindre ofördelaktig” riktning är inget annat än hyckleri och dubbelmoral. En röst på en kandidat eller ett parti som endast önskar öka de offentliga åtagandena ”lite grann” är ett aktivt ställningstagande för ett ökat styre på individens bekostnad. Man skulle kunna likna det vid att förgifta sina grannar och sig själv ”lite grann” för att man tror att det minskar risken att förgiftas än mer senare. Gift är, som Ayn Rand mycket riktigt påpekade, giftigt även i mindre mängder.
     Återstår gör då endast alternativet att rösta på en eventuell kandidat som lovar att minska det offentligas omfattning. Hur osannolikt och verklighetsfrämmande detta än verkar är det en fråga som inte är helt oviktig. Svaret på frågan avgör ju huruvida en god liberal aktivt kan utöva sina demokratiska rättigheter vid allmänna val eller ej.
     Min personliga uppfattning är att man principiellt inte kan rösta över huvud taget. Nedan visar jag i ett exempel vad jag menar. Politik kan inte existera utan att tära både på individers enskilda välstånd och det ackumulerade välståndet i samhället.
     (Noteras bör att det i exemplet nedan helt bortses ifrån att politik i normalfallet i både retorik och praktik påtvingar individerna i samhället en kollektivistisk verklighetsbild. Politiken har en förkärlek till att skapa en illusion av att samhället består av homogena klasser eller grupper med motstridiga intressen. Detta ger upphov till ökad konflikt, vilket påkallar ytterligare politisk lösning, vilket ökar motsättningarna i samhället osv.)
     Utgångspunkten i exemplet är den ursprungliga formen av mänsklig samlevnad, dvs det samhälle som inte utövar organiserat tvång och således består endast av relationer mellan fria individer. Detta tillstånd brukar av ekonomer benämnas Den fria marknaden, även om inte alla relationer är uppenbara affärstransaktioner. För den politisk-filosofiskt bevandrade kan utgångspunkten i exemplet beskrivas som ett harmoniskt naturtillstånd.
     I denna fria samhällsordning lever varje individ av frukterna av det han/hon med sitt förnuft kan prestera. Av egenintresse samarbetar individer för att effektivisera produktionen och öka sitt välstånd. I ett sådant samhälle uppstår också arbetsdelning spontant på marknaden för att ytterligare maximera produkten av människors förmåga och arbete, och därigenom samtliga individers individuella och ackumulerade (”samhället”) välstånd. Möjligen väljer vissa att leva tillsammans i kollektiv eller grupper för att på så sätt stödja varandra, samarbeta och finna trygghet.
     Den fria marknaden, eller det fria samhället, baseras helt och hållet på frivillighet. Ingen tvingas att leva enligt andras godtycke, liksom ingen avtvingas produkten av dennes arbete. Detta är den naturliga harmoni och spontana ordning som finns i ett samhälle där ingen individ får utstå tvång eller våld.
     Oavsett om man anser att detta är en utopi eller ej, måste detta vara utgångspunkten för vårt resonemang. Filosofiskt är detta basen för mänskligt samarbete och förmåga – grundstenen i vårt förhållningssätt till andra människor och till oss själva. För att se inverkan av reglering och annan politik måste utgångspunkten vara tillståndet innan politik. Den liberala idétraditionen är för övrigt baserad på denna syn på varje individs rätt att slippa våld och tvång, samt varje människas rationella val att tillgodose sina egna intressen utan att det skadar annan.
     Marknadsplatser uppstår, där människor samlas endast för att byta varor och tjänster. På den fria marknaden ökas det ackumulerade välståndet i samhället för varje transaktion. Detta eftersom samtliga parter måste anse sig tjäna på transaktionen för att de ska ingå frivilliga överenskommelser och varje transaktion således ökar de inblandades uppfattade välstånd. Detta gäller såväl rent ekonomiska transaktioner som personliga, sociala, känslomässiga och moraliska. Samtliga blir ständigt rikare och ökar sitt personliga välstånd i den utsträckning de är till andras nytta.
     Låt oss så anta att ett begränsat samhälle består av endast fem personer som vardera producerar ett värde av 400 g guld per månad. Totalt produceras i vårt lilla samhälle produkter och tjänster (välstånd) under innevarande månad till ett värde av 2000 g guld. Antag nu att en av individerna väljer att ägna all energi åt politisk verksamhet, t ex för att bidra till ekonomisk jämlikhet, istället för att producera personligt välstånd.
     Politisk verksamhet är inte produktiv utan endast fördelande, vilket betyder att politisk verksamhet inte bidrar till ett ökat välstånd. Välstånd, definierat som tillgång på varor och tjänster, kan endast produceras av individer och komma andra till gagn genom frivilliga transaktioner på marknaden. Politiker har aldrig skapat något till nytta för andra människor, utan kan endast direkt eller indirekt fördela produkter som genereras på marknaden. Den individ som väljer att engagera sig i politisk verksamhet kommer således inte längre att producera, vilket innebär att samhället som helhet initialt förlorar välstånd till ett värde av 400 g guld per månad. Totalt produceras nu välstånd i samhället till ett värde av 1600 g guld mot det tidigare 2000 g.
     Dock är detta inte det slutgiltiga resultatet av denna skiftning i verksamhet i samhället i exemplet. Den individ som väljer politisk verksamhet framför produktion av varor och tjänster avstår naturligtvis inte ifrån sitt tidigare välstånd för att leva på luft. Istället införs genom politik beskattning av de i samhället som producerar, för att upprätthålla sin forna levnadsstandard. Med andra ord kommer den politiska, icke-producerande sektorn att med våld eller hot om våld driva in åtminstone 400 g guld av dem som producerar.
     Resultatet i vårt exempel är talande, men skrämmande. Det totala välståndet har minskat från 2000 g guld till 1600 g, samtidigt som de produktiva individerna tvingas avstå ifrån 100 g (1/4) av sitt välstånd varje månad för att föda den icke-producerande politikern. Sammanfattningsvis blir samhället som helhet och samtliga individer, förutom möjligen politikern, fattigare. Utvecklingen framöver har också avstannat i och med att utgångsläget för investeringar och produktion försämrats.
     Detta är den roll den politiska sektorn spelar. Den kan endast parasitera på produktionen av varor och tjänster på marknaden och leder dessutom till att färre tvingas föda fler.
     Som synes står den fria marknaden i direkt motsatsförhållande till den politiska sektorn. När man röstar tar man aktivt ställning för den senare – på den förras bekostnad. Även om man röstar på kandidater eller partier som lovar att minska den politiska sektorns omfattning skänker man densamma legitimitet och aktivt stöd. Att rösta innebär alltså inte att man gör sitt för att påverka samhället i ”rätt” riktning, utan det är direkt kontraproduktivt, vilket tydligt framgår av exemplet.
     En röst i valet är inte att ”dra sitt strå till stacken” – det är snarare att ta andras strån från stacken.





Subscribe to the PerBylund.com Update! Subscribers receive a short e-mail message every time one of Per Bylund’s columns is published, with a synopsis and link.

Subscribe here: www.PerBylund.com/notifier/?p=subscribe