May 22, 2007   

Ron Paul--en republikan att ta på allvar?

Inför det i nästa år stundande presidentvalet i USA är det enda som är säkert att den nuvarande presidenten, George W. Bush, inte kommer att sitta kvar. Med det amerikanska systemets begränsning för valda presidenter på två mandatperioder finns ingen möjlighet att sitta kvar. Därmed är nomineringsprocesserna redan i full gång – hos både demokrater och republikaner.
      I svensk media ligger fokus på det demokratiska partiet, där striden ser ut att stå mellan en kvinna, Hillary Rodham Clinton, och en svart man, Barack Obama. Att den tidigare vicepresidentkandidaten John Edwards har stort stöd och samlar styrkorna och faktiskt har en reell chans att vinna nomineringen verkar gå svensk media förbi.
      Än sämre täckning finns för det republikanska partiets nomineringsprocess. Tydligen har de flesta svenska tyckare åsikten att ”det är dags” för en demokratisk president. Det må vara hänt, men det är i presidentvalet 4 november 2008 som folket i första hand, och elektorerna i den andra, bestämmer vem som ska få den exekutiva makten i världens enda återstående supermakt. Det är långt ifrån säkert att det blir en demokratisk kandidat.
      Amerikanska medier har bättre rapportering från den republikanska processen att utse en partigemensam kandidat till presidentvalet. Idag står det mellan totalt tio kandidater, vilka alla gavs möjlighet att visa upp sig i en debatt 3 maj på tv-kanalen MSNBC. Debatten var enligt amerikanska medier en jämn men samtidigt något intetsägande och slätstruken diskussion och politiska kännare har inte kunnat enas om vem som ”vann” debatten.
      Även analysen bland konservativa bloggare ger spretigt resultat, även om viss fördel för John McCain i första hand och Mitt Romney i andra hand kan uttydas. Det intressanta här är dock att den webbundersökning som gjordes av MSNBC efter debatten tydligt utser en vinnare: Dr. Ron Paul. Denne man, som är totalt okänd i svenska media, får överlägset stöd (43 %) i frågor som bedömer genomslag och idéer. Samtidigt får Paul lägst utslag i klart negativa frågor.
      I en liknande nätundersökning på tv-kanalen ABCs hemsida vinner Paul en jordskredsseger: hela 96 % säger sig föredra Paul i MSNBC-debatten. På andra plats i denna undersökning kom alternativet: “It doesn't matter who won. I wouldn't put America in another Republican's hands”.
      Paul är dock ingen kandidat som kännare vill kännas vid. Han har tidigare varit presidentkandidat för det libertarianska partiet (1988), men har varit delaktig i politiken som representant för det repulblikanska partiet i över 30 år. Ett engagemang som, åtminstone enligt Paul själv, handlat främst om att få möjlighet att visa alla amerikanska medborgare den korruption som finns på Capitol Hill – och de faror som döljer sig i t ex det amerikanska riksbankssystemet.
      I omgångar har Paul varit kongressledamot för republikanerna (1976, 1979-1985 och 1997-). Där är han välkänd som ”Dr. No” för att han i kongressen konsekvent röstat libertarianskt – nej till utgiftsökningar och tyngande skatter, nej till krig, nej till ökad statlig makt. För den neokonservativa falangen i det republikanska partiet, dit bland annat nuvarande president Bush hör, är Paul inte bara främmande – han är ett klart hot såväl ideologiskt som politiskt.
      Hittills har Ron Paul helt räknats ut av såväl media och experter, men kanske är detta en förhastad slutsats. Paul omnämns av kommentatorerna i MSNBCs debattprogram som den som tydligast har en ”konservativ” agenda, något som säkerligen attraherar republikanska partimedlemmar.
      Men det är kanske egentligen Pauls satsning på internet snarare än klassiska kampanjmedel som fäller avgörandet. Pauls presidentnomineringskampanj har nämligen främst förts på internet, vilket gör att han därmed når såväl nya grupper som yngre i partiet. Han lägger också en bredare grund för sin politik samtidigt som han hittills spenderat en klart mindre del av sina kampanjmedel än övriga kandidater.
      Det intressanta med Paul är emellertid inte att han kommer från ”ingenstans”, i alla fall enligt kommenterande medias mittfåra, utan att han är en kandidat som både står för de klassiska konservativa och amerikanska värdena – och även attraherar vänstern. På flera bloggar med klar vänsterinriktning framställs Paul som en kandidat som dessa grupper inte bara kan stödja i ett eventuellt val – flera vänsteraktivister uppmanar de sina att ge bidrag till Pauls kampanj.
      Detta kan vara ett resultat av Pauls konsekventa hållning, som på många sätt tar det bästa från båda världar. Han omfamnar den fria ekonomin och snäva begräsningar av statens makt och Paul använder flitigt den amerikanska konstitutionen som argument för sin ställning, vilket bör tilltala den stora mängd republikaner som känner sig mer hemma i den traditionellt republikanska politiken. Men han omfamnar samtidigt också vänsterns krav på tolerans och att stat och etablissemang respekterar och erkänner olika sociala grupper och t ex sexuella preferenser.
      Med dessa åsikter framstår Paul som en kandidat som driver det republikanska partiet tillbaka till sina rötter – mot den åsiktsströmning som var hegemonisk i början av 1900-talet: the Old Right. Även om chanserna för Paul att bli utsedd till partiets kandidat trots allt är små, har han hittills fått förvånande genomslag och stöd både inom och utanför partiet. Detta var också tydligt i tv-debatten: de övriga kandidaterna tenderade att anpassa sina svar till flera av Pauls starka kort och talade av och till i svävande termer för att inte öppet stöta sig med den klart konstitutionsförfäktande konkurrenten. Kanske är det detta som Paul egentligen önskar: att sätta idéerna på kartan och tvinga övriga deltagare att ta dem på allvar.




Subscribe to the PerBylund.com Update! Subscribers receive a short e-mail message every time one of Per Bylund’s columns is published, with a synopsis and link.

Subscribe here: www.PerBylund.com/notifier/?p=subscribe



  

 





Site produced by Aparadigmal Productions